Nika

English text below

För mitt inre blev arkivbildernas soldater levande. Som att någon del av deras själ fanns kvar här, som en spegling, en förnimmelse av vad som en gång hänt på platsen. Följande morgon snörde vi åter kängorna. Sprang genom skogen. 

Vi traskade förbi militärerna. Körde förbi de stora militärfordonen som stod parkerade längre bort, och sen körde vi mot gränsen. Nationsgränsen har för min del blivit till en familjeberättelse. Om vilka som får leva och vilka som riskerar att dö. Det är platsen där jag närmar mig gränsen mellan liv och död. 

Medan jag i Sverige upplevde att det var svårt att ens sätta ord eller bearbeta konsekvenserna av fortsättningskriget, såväl som förföljelsen av minoriteter i Sovjetunionen, så var det materiella kultarvet efter kriget påtagligt här. Plötsligt blev allt det som känts som en privat angelägenhet i Sverige, något som tog plats i det offentliga rummet. Det var en krock mellan nationella berättelser som var mycket påtaglig. Här var det inte längre något perifert, utan högst verkligt. Och jag besökte monumenten, läste namnen, undrande om det fanns namn jag skulle känna igen. Studerade form, material och uttryck. Noterade vem de berättade om, vad för budskap de kom med, och vilka grupper som inte fanns med.

Det fanns monument prydda med hakkors, det var rätt magstarkt att se. Tydligen var hakkorset en etablerad symbol i Finland innan nazityskland började använda det. Det går dock att ifrågasätta nödvändigheten att använda hakkors på ett minnesmärke skapat på 1990-talet. Som betraktare undrar man vad avsändaren önskar säga, speciellt med tanke på alliansen med nazityskland under fortsättningskriget.

/Nika

English

Monuments and war graves in Finland

In my mind’s eye, the soldiers from the archival photographs came alive. It was as if some part of their soul remained here, a reflection, a lingering sense of what once took place. The following morning, we laced up our boots again and ran through the forest. 

We walked past the soldiers and drove on, leaving the large military vehicles parked in the distance as we headed towards the border. For me, the national border has become a family history. A story of who is permitted to live, and who risks death. It is the place where I approach the boundary between life and death.

While in Sweden, I found it difficult to even articulate or process the consequences of the Continuation War, as well as the persecution of minorities in the Soviet Union. Yet, the tangible cultural heritage of the war was deeply felt there. Suddenly, what had seemed like a private matter occupied the public space. A clash of national narratives became intensely obvious. In that setting, the issue was no longer peripheral, but profoundly real.

There were memorials bearing swastikas, which was quite a lot to take in. Apparently, the swastika was an established symbol in Finland before Nazi Germany began using it. However, one can question the necessity of using a swastika on a memorial created in the 1990s. As an observer, you wonder what the creator intended to convey, especially considering the alliance with Nazi Germany during the Continuation War.

/Nika

English text below

Nu har jag rotat fram gamla bilder. Det känns som ett helt liv sedan. Då, runt 2010, upplevde jag ett vakuum – ett glapp i att vara sverigefinsk, och utöver det även vara ingermanlänning och karel. Vad ska man göra med sina minnen, sina gnagande frågor om krig och flykt?

De här frågorna bottnade i nedärvda erfarenheter, generationella band och en vilja att komma nära sin historia. Och här i Sverige var det svårt. Det såg annorlunda ut då, om man jämför med nu. Många hade svårt att förstå varför jag ville jobba med att gestalta krig eller avrättningar, trots att det är ett av de viktigaste motiven i konsthistoria.

Kanske uppstod det en kognitiv dissonans hos andra helt enkelt för att jag var tjej. Att intressera sig för militärhistoria betyder inte att man har en viss politisk åsikt, eller att man är en MÖP (Militärt Överintresserad Person). Detta är självklarheter för många, men inte alltid i de kretsar jag befunnit mig i. En mycket vanlig åsikt då var att jag inte hade någon rätt att jobba med dessa frågor, eftersom jag själv inte upplevt krig. Jag kan säga att man blir paff av den brist på medkänsla vissa besitter. Tack och lov har det kommit forskning på intergenerationellt trauma och biologiskt minne. Och jag tror det ser annorlunda ut idag, detta var ju ändå mer än 10 år sedan. Men då kände jag en ensamhet, och där jag saknande sammanhang, det fann jag i arbetarlitteraturen. Tack vare den orkade jag ta mig an det här ämnet. Tack vare författare som Väinö Linna.

Men hur skulle jag ta mig an frågor kring minoritetshistoria och fortsättningskriget 1941-1944? Jag reste till Finland ett par gånger i 2014, och en av de saker jag gjorde var att ta mig till före detta militära träningsområden och till den finsk-ryska gränsen. Jag hade studerat militära arkivbilder. Centralt i dessa bilder var skogen, terrängen och all aktivitet. Men också de döda kropparna. Så jag reste till Finland för att komma nära historien rent bokstavligt genom landskapet. 

”I en skog i sydöstra Finland september 2014

Kängor på fötterna. Packning på ryggen.

Vi springer.”

En mobilbild efter många steg uppför.

Tältnatt i slutet av september.

Vidsträckta vyer.

Det var ganska kallt emellanåt, och det bildades kondens på kameralinsen.

Men de bilderna blev mina favoriter. Ett spår av värmen från att springa i det kyliga vädret.

/Nika

English

War in Art: Navigating Intergenerational Finnish, Karelian, and Ingrian Memory

I’ve just dug up some old photographs. It feels like an entire lifetime ago. Back then, around 2010, I experienced a vacuum—a gap in being Sweden-Finnish, and on top of that, also being Ingrian and Karelian. What do you do with memories like that, or with the gnawing questions about war and exile?

These questions stemmed partly from inherited experiences, and partly from generational bonds and a desire to connect with my own history. Doing this in Sweden was difficult. The climate was very different back then compared to now. People struggled to understand why I wanted to depict war or executions in my work, even though it was one of the most fundamental motifs in art history.

Perhaps it caused a kind of cognitive dissonance for them, simply because I was a young woman. But having an interest in military history doesn’t mean you hold a specific political view, nor does it make you a military buff (military history enthusiast). While that might seem obvious to most, it certainly wasn’t in the circles I moved in. A common sentiment at the time was that I had no right to explore these themes since I hadn’t experienced war firsthand. Honestly, the sheer lack of empathy from some people was stunning. Thankfully, research into intergenerational trauma and biological memory has since come to light. I like to think things are different today; after all, this was over a decade ago. But back then, I felt quite lonely. Where I lacked a sense of community, I found one in working-class literature. It gave me the strength to tackle this subject, largely thanks to authors like Väinö Linna.

Still, the question remained: how was I to approach minority history and the Continuation War of 1941–1944? In 2014, I travelled to Finland a few times. Among other things, I visited former military training grounds and the Finnish-Russian border. I had been studying military archival photos, where the forest, the terrain, and the sheer scale of activity were central—alongside the dead bodies. I went to Finland to get close to history in the most literal sense: through the landscape itself. 

/Nika