På en resa till Vadsøför åtta år sedanGissningsvis utanför Alta. Är det någon som känner igen vyn?Här är Varangerfjorden och viddaoch Vadsø och Vadsøya / Vesisaari / Čáhcesuolu från ovan
I maj 2018 var jag på resa till Vadsø för att utveckla mitt konstnärliga arbete i direkt samklang med landskapet och dess historia. Så här såg det ut på vägen dit. Tänk att jag skulle få arbeta här i en månad, förväntan gick att ta på!
/Nika
English
On the way to Vadsø
In May 2018, I travelled to Vadsø to develop my artistic practice in direct relation to the landscape and its history. Here are a few snapshots from the journey. A whole month of working here lay ahead, and the sense of anticipation was palpable.
Landmärke, skulptur av Nika Kemilä, 2018 på utställningen Ruralitet, Rackstadmuseet i Arvika. På fotografiet syns även verk av Lightnin’ Howlin’ and Screamin’ (Kim Ramberghaug & Jessika Thörnqvist) och Therése Olsson
Vi besökte monument vid havet. Från Pasvik och Kirkenes reste vi mot Nord-Varanger. Monumenten kändes som schackpjäser i jätteformat som placerats ut. Tydliga symboler, men med diffust slutmål.
I vissa fall skänker minnesmonument en plats för eftertanke, sorg och bekräftelse. Men ofta ger monumenten istället känslan av att det är de, objekten, som bär rätt till känslorna bundna till händelsen de representerar. En signal om att det är själva föremålet som bär smärtan och sorgen. Eller som i de fall där monumenten är övertydliga i sina nationella maktdemonstrationer och istället helt raderar ut andra perspektiv.
Jag går ner för trappan. Funderar på krocken mellan att söka kunskap runt om i städer och landskap, och att mötas av enorma monument som inte bara ockuperar fysisk plats, utan också formar sättet att se på en historisk händelse. Monumentens identitet signalerar vår egen. Formar blicken både på historien och oss själva. Och jag ser på monumenten, men de ser inte tillbaka.
Jag formar skulpturen. Precis som många av mina tidigare skulpturer ska denna kunna lyftas av en person, bäras, förflyttas.
Sedan finns det andra typer av konstruktioner, som i sina proportioner påminner om krigsmonument eller socklar. Som trebåken på bilderna ovan, ett av många sjömärken som tidigare var utplacerade längs med kusten i Nord-Varanger. De riktar också människors blick. Guidar dem i var de ska gå. Men i en mycket mer bokstavlig mening.
/Nika
English
Landmark: Reflections on the Monuments by the Sea
We visited the monuments by the sea, travelling on from Pasvik and Kirkenes towards Nord-Varanger. The structures felt like oversized chess pieces deployed across the landscape. Clear symbols, yet with an obscure purpose.
In some instances, memorials provide a space for reflection, grief, and acknowledgement. More often, however, they leave the impression that the objects themselves claim ownership over the emotions tied to the events they represent. It signals that the physical form is the sole bearer of the pain and sorrow. Or, when monuments become overbearing displays of national power, they erase all alternative perspectives.
I walk down the stairs, contemplating the clash between searching for knowledge across towns and landscapes, only to be confronted by immense monuments. These structures do not merely occupy physical space; they dictate how we perceive historical events. Their identity signals our own, shaping how we view both history and ourselves. I look at the monuments, but they do not look back.
I shape the sculpture. Like so many of my previous works, this one is meant to be lifted by a single person—to be carried and moved.
Then there are other structures that, in their proportions, resemble war memorials or plinths. Take the wooden beacon in the images above: one of many historical daymarks once positioned along the Nord-Varanger coast. These structures also direct the human gaze, guiding people on where to go. Only, they do so in a far more literal sense.
Hittade denna bild när jag gick igenom mitt material för föregående inlägg. Just denna filmrulle har en tendens att försvinna. Återkomma plötsligt och sedan försvinna igen. Jag funderade på om jag skulle publicera bilden eller inte. Men nu är den här, en ögonblicksbild från när jag var påväg upp till den plats fånglägret låg. Runt omkring mig myrar, i ett område som kan få 40 minus på vinter.
Gång på gång, när jag ska skriva om denna plats, slås orden ut. Så är fallet även idag. Den här platsen är det svåraste jag gett mig an att skriva om. Det är den fortfarande efter tio år. Så idag blir dett ett fotografi. Och en påminnelse om att fortsätta arbetet i ateljén.
/Nika
English
On the way to a prison camp in Sør-Varanger
I found this photo while going through the material for my previous posts. This particular roll of film has a habit of vanishing, only to resurface out of the blue and then disappear again. I hesitated over whether to publish the picture. But here it is. A snapshot from when I was on my way to the site of the prison camp. All around me were bogs, in an area where winter temperatures can drop to minus 40. Time and again, whenever I try to write about this place, words fail me. Today is no exception.
I Finland mätte jag de stora stenblocken med min kropp. Gick genom de trånga skyttegravarna.
I Norge besökte jag fångläger som till ytan var väldigt små. Där fanns skyttevärn i form av små gropar, inte större än att en människokropp fick plats.
I arkiven bilder av lemlästade kroppar.
Skulpturen Portabel kropp (2018) växte fram som en reaktion på vilka minnen som får ta plats i samhället, och vilka berättelser som inte nämnas. Om vad krig gör med en människa, och hur det fortsätter att påverka nästkommande generationer.
/Nika
English
Portabel kropp (Portable Body): A Sculpture on the Memories and Scars of War
In Finland, I measured the large boulders against my own body, walking through the narrow trenches.
In Norway, I visited prison camps that were miniscule in terms of surface area. There were foxholes in the form of small pits, no larger than what was needed to fit a human body.
In the archives, images of mutilated bodies.
The sculpture Portabel kropp(2018) emerged as a reaction to which memories are allowed to take up space in society, and which stories remain unspoken. It is about what war does to a person, and how it continues to affect future generations.
Trānsportō, 2017. Examensarbete på masternivå. Bild från ett av HDK:s projektrum.
Trānsportō, latin, betyder: Jag bär över, Jag transporterar
Vi kör söderut från Kirkenes. Längst med den norsk-ryska gränsen. Vägen har spruckit efter vintern. Efter nästan två timmars bilkörning kör vi in på en grusad liten parkeringsficka. Öppnar dörrarna och möts av löjligt mycket mygg. Vi byter ändå om ute. Skogen är snårig och då och då bryts stigen av högt gräs eller stora stenfält. Myrar och tjärnar om vartannat. Blicken når ut över en stor mosse längre bort. Fortsätter vandra uppåt i skogen. Där plötsligt, i en tjärn som ligger längre in i skogen, en vit svan. Jag lutar mig mot en tall och står där en stund.
Några få kvadratmeter är inringade av taggtråd ute på vad som närmast kan beskrivas som en udde. Innanför taggtråden växer sly. Jag går innanför taggtråden och runt slybuskaget. Där kan man se resterna av liten torvhytte. Nu är den bara en liten förhöjning av marken.
På väg ner till bilen igen förstår jag att det här är samma väg fångarna gått. Jag ser mig omkring, letar efter riktmärken. Men hittar inga.
Skiss, 2017
”Tiden upphör i arbetet. Liv och död flyter samman och ofta ser jag mig själv simma i en nivå under älven. Jag griper tag om det jag har och söker bakåt. Reser, läser och frågar. Jag letar i arkiv och vandrar vid gränsen. Det är ett långsamt arbete och jag låter varje bit ta plats.”
2016 reste jag till Varanger i Norge. Under min kandidatutbildning i textilkonst (2012-2015) arbetade jag med minne och krigsarv, och en stor del av min research bestod av arkivmaterial från krigsfångläger i Finland under andra världskriget. Efterföljande år, under min masterutbildning i textilkonst skiftade mitt fokus något. Krigsbilderna använde jag mig fortfarande av, men jag fördjupade mig främst i området kring Vitahavskarelen, Kolahalvön och gränsområdet mellan Norge, Finland och Ryssland. Det är områden kopplade till min släkthistoria. Platser min släkt bott på längst med Murmankusten kan jag inte besöka då de omvandlats till militära områden. I Varanger kan jag åtminstone stå vid samma klippor. Mina efterforskningar rörande minoritetsbefolkningar i Sovjet ledde mig hit: i spåren av krigsfångar som fängslats under nazi-tysklands ockupation av Norge. Det här blev en av många resor till krigsfångläger och gravar i Norge. De följande åren fortsatte mina efterforskningar och jag har sedan dess växlat mellan att arbeta med performance, installation och film på Lofoten, Tjøtta, runt om Trondheimsfjorden och nordöstra Finnmark.
Bearbetning av tygerBild från ateljé, materialtesterSkulptur och materialexperimentProcessbild, TrānsportōNärbild, TrānsportōTrānsportō, Fix-fabriken Göteborg 2017
”LYSSNA INÅT I RUMMET
Arbetet hade hakat upp sig vid det sönderrivna och ihoplappade. Fastnat i helt fel tempo. Jag hade hittat rätt vid den stora bruna formen, men i processen med den vita var det något som gick fel. Frustrationen växte och jag behövde backa och ta en paus. Istället kände jag in det stora arbetsrummet och dess rumsligheten och var objekten ville ta vägen i just det rummet. Efter att objekten placerats ut och remmarna dragits påminde de om den instängda känslan i skogen i Nordnorge, på väg till det gamla krigsfångelägret.” Ur Loggboken
/Nika
English
Trānsportō: Following the Footsteps of Forgotten POWs in Northern Norway
Trānsportō, Latin, means: I carry across, I transport.
We head south from Kirkenes, driving along the Norwegian-Russian border. The road surface has cracked after the winter. After nearly two hours behind the wheel, we pull into a small, gravelled lay-by. As we open the doors, we are hit by a ridiculous swarm of mosquitoes. We change our clothes outside anyway. The forest is dense with undergrowth, the path repeatedly interrupted by tall grass or vast boulder fields. Peat bogs and mires alternate across the landscape, and in the distance, my gaze stretches out over a vast marshland. We continue hiking uphill into the woods. There, suddenly, a white swan appears on a pool deeper in the forest. I lean against a pine tree and just stand there for a moment.
A small area of just a few square metres is enclosed by barbed wire, out on what can best be described as a headland. Inside the wire, brushwood has taken over. I step inside the fence and walk around the thicket. There, the remains of a small turf hut are still visible. Today, it is nothing more than a slight rise in the ground.
On the way back down to the car, it dawns on me that this is the very path the prisoners walked. I look around, searching for landmarks. But I find none.
”Time ceases to exist within the work. Life and death blur together, and I often see myself swimming at a level beneath the river. I grasp hold of what I have and search backwards. Travelling, reading, and asking questions. I search through archives and wander along the border. It is slow work, and I allow every single piece to take up its proper space.”
In 2016, I travelled to Varanger in Norway. During my undergraduate studies in Textile Art (2012–2015), I explored memory and wartime heritage; a large part of my research relied on archival material from prisoner-of-war camps in Finland during the Second World War. The following years, during my Master’s degree in Textile Art, my focus shifted slightly. While I still drew upon wartime imagery, I began to immerse myself in the regions of White Sea Karelia, the Kola Peninsula, and the borderlands between Norway, Finland, and Russia. These areas are deeply intertwined with my family history. However, I am unable to visit the places along the Murman Coast where my family once lived, as they have since been converted into restricted military zones. In Varanger, I can at least stand by the very same cliffs. My research into minority populations in the Soviet Union ultimately led me here: following in the footsteps of the prisoners of war incarcerated during Nazi Germany’s occupation of Norway. This became the first of many journeys to prisoner-of-war camps and graves across Norway. My research continued over the subsequent years, and I have since moved between working with performance, installation, and film in Lofoten, Tjøtta, around the Trondheimsfjord, and in northeastern Finnmark.
