War in Art – DOMINIKA NIKA KEMILÄ

Trānsportō: I spåren av glömda krigsfångar och minnen i norr

Lämna en kommentar / Artistic process, Field study, Installation, Norway, Transporto, War in Art / Nika / september 5, 2026

English text below

*Trānsportō*, 2017. Examensarbete på masternivå. Bild från ett av HDK:s projektrum.

Trānsportō, latin, betyder: Jag bär över, Jag transporterar

Vi kör söderut från Kirkenes. Längst med den norsk-ryska gränsen. Vägen har spruckit efter vintern. Efter nästan två timmars bilkörning kör vi in på en grusad liten parkeringsficka. Öppnar dörrarna och möts av löjligt mycket mygg. Vi byter ändå om ute. Skogen är snårig och då och då bryts stigen av högt gräs eller stora stenfält. Myrar och tjärnar om vartannat. Blicken når ut över en stor mosse längre bort. Fortsätter vandra uppåt i skogen. Där plötsligt, i en tjärn som ligger längre in i skogen, en vit svan. Jag lutar mig mot en tall och står där en stund.

Några få kvadratmeter är inringade av taggtråd ute på vad som närmast kan beskrivas som en udde. Innanför taggtråden växer sly. Jag går innanför taggtråden och runt slybuskaget. Där kan man se resterna av liten torvhytte. Nu är den bara en liten förhöjning av marken.

På väg ner till bilen igen förstår jag att det här är samma väg fångarna gått. Jag ser mig omkring, letar efter riktmärken. Men hittar inga.

”Tiden upphör i arbetet. Liv och död flyter samman och ofta ser jag mig själv simma i en nivå under älven. Jag griper tag om det jag har och söker bakåt. Reser, läser och frågar. Jag letar i arkiv och vandrar vid gränsen. Det är ett långsamt arbete och jag låter varje bit ta plats.”

2016 reste jag till Varanger i Norge. Under min kandidatutbildning i textilkonst (2012-2015) arbetade jag med minne och krigsarv, och en stor del av min research bestod av arkivmaterial från krigsfångläger i Finland under andra världskriget. Efterföljande år, under min masterutbildning i textilkonst skiftade mitt fokus något. Krigsbilderna använde jag mig fortfarande av, men jag fördjupade mig främst i området kring Vitahavskarelen, Kolahalvön och gränsområdet mellan Norge, Finland och Ryssland. Det är områden kopplade till min släkthistoria. Platser min släkt bott på längst med Murmankusten kan jag inte besöka då de omvandlats till militära områden. I Varanger kan jag åtminstone stå vid samma klippor. Mina efterforskningar rörande minoritetsbefolkningar i Sovjet ledde mig hit: i spåren av krigsfångar som fängslats under nazi-tysklands ockupation av Norge. Det här blev en av många resor till krigsfångläger och gravar i Norge. De följande åren fortsatte mina efterforskningar och jag har sedan dess växlat mellan att arbeta med performance, installation och film på Lofoten, Tjøtta, runt om Trondheimsfjorden och nordöstra Finnmark.

*Trānsportō*, Fix-fabriken Göteborg 2017

”LYSSNA INÅT I RUMMET

Arbetet hade hakat upp sig vid det sönderrivna och ihoplappade. Fastnat i helt fel tempo. Jag hade hittat rätt vid den stora bruna formen, men i processen med den vita var det något som gick fel. Frustrationen växte och jag behövde backa och ta en paus. Istället kände jag in det stora arbetsrummet och dess rumsligheten och var objekten ville ta vägen i just det rummet. Efter att objekten placerats ut och remmarna dragits påminde de om den instängda känslan i skogen i Nordnorge, på väg till det gamla krigsfångelägret.” Ur Loggboken

English

Trānsportō: Following the Footsteps of Forgotten POWs in Northern Norway

Trānsportō, Latin, means: I carry across, I transport.

We head south from Kirkenes, driving along the Norwegian-Russian border. The road surface has cracked after the winter. After nearly two hours behind the wheel, we pull into a small, gravelled lay-by. As we open the doors, we are hit by a ridiculous swarm of mosquitoes. We change our clothes outside anyway. The forest is dense with undergrowth, the path repeatedly interrupted by tall grass or vast boulder fields. Peat bogs and mires alternate across the landscape, and in the distance, my gaze stretches out over a vast marshland. We continue hiking uphill into the woods. There, suddenly, a white swan appears on a pool deeper in the forest. I lean against a pine tree and just stand there for a moment.

A small area of just a few square metres is enclosed by barbed wire, out on what can best be described as a headland. Inside the wire, brushwood has taken over. I step inside the fence and walk around the thicket. There, the remains of a small turf hut are still visible. Today, it is nothing more than a slight rise in the ground.

On the way back down to the car, it dawns on me that this is the very path the prisoners walked. I look around, searching for landmarks. But I find none.

”Time ceases to exist within the work. Life and death blur together, and I often see myself swimming at a level beneath the river. I grasp hold of what I have and search backwards. Travelling, reading, and asking questions. I search through archives and wander along the border. It is slow work, and I allow every single piece to take up its proper space.”

In 2016, I travelled to Varanger in Norway. During my undergraduate studies in Textile Art (2012–2015), I explored memory and wartime heritage; a large part of my research relied on archival material from prisoner-of-war camps in Finland during the Second World War. The following years, during my Master’s degree in Textile Art, my focus shifted slightly. While I still drew upon wartime imagery, I began to immerse myself in the regions of White Sea Karelia, the Kola Peninsula, and the borderlands between Norway, Finland, and Russia. These areas are deeply intertwined with my family history. However, I am unable to visit the places along the Murman Coast where my family once lived, as they have since been converted into restricted military zones. In Varanger, I can at least stand by the very same cliffs. My research into minority populations in the Soviet Union ultimately led me here: following in the footsteps of the prisoners of war incarcerated during Nazi Germany’s occupation of Norway. This became the first of many journeys to prisoner-of-war camps and graves across Norway. My research continued over the subsequent years, and I have since moved between working with performance, installation, and film in Lofoten, Tjøtta, around the Trondheimsfjord, and in northeastern Finnmark.

/Nika

Från skyttegravar till skulptur: Min konstnärliga process kring Salpalinjen

Lämna en kommentar / Artistic process, Field study, Finland, Inverto, War in Art / Nika / augusti 25, 2026

English text below

Skulpturgruppen **Inverto 1935-2020** och konstnären Nika Kemilä, 2022

Min process börjar med att en bild eller scen landar hos mig. Ibland är bilden suddig. Händelsen finns där, men har ännu inte fått sin visuella form helt. För att ge den form använder jag min visualiseringsförmåga för att vända och vrida på bilden i mitt inre. Jag skissar alltså mina verk mentalt i 3D innan jag bygger dem. Man kan jämföra det med en slags 3D-simulering där jag kan röra mig runt skulpturerna och installationerna. Jag kan förflytta dem till landskap och till gallerirum. För min del är det mycket effektivare än att teckna, då tecknande är en ständig förenkling, ibland tidskrävande och i helt fel storlek.

Att visualisera och skissa mentalt är en aktiv och krävande process. Det handlar inte om att ett verk dyker upp färdigt i huvudet, utan om ett metodiskt arbete grundat i praktisk och fysisk erfarenhet. Detta tillvägagångssätt gör det möjligt att undersöka konstverket ur flera aspekter samtidigt. Det är så här jag tar mig an skulpturala och rumsliga utmaningar.

Denna mentala arbetsyta är dock inte tom. Jag fyller den med konkret historiskt material. I denna skissprocess använder jag mig av motiv från arkivbilder och fältresor. Jag analyserar vad som saknas i landskapet eller på de platser jag besökt. Vad är det de berättar om? Det är en växelverkan mellan att platserna berättar om gestaltningsval, och att jag placerar ut objekten i landskapet. Fram och tillbaka pendlar det tills jag har hittat rätt. Ibland är processen hyfsat lätt. Ibland kräver den längre tid. Det är en slags översättningsprocess som pågår.

För att nå skärpan vänder jag mig både inåt, men också utåt mot det fysiska landskapet där jag letar efter en historisk förankring för mina bildfragment. Min mentala kartläggning av det samtida landskapet handlar om att leta efter de mänskliga spår som historien lämnat efter sig. Jag följer soldater och krigsfångar, politiska fångar och minoriteter som satts i läger. Jag följer deras flyktvägar och arbete.

Som konstnär arbetar jag med den psykologiska effekten av rumslighet och marginaliserad historia och hur vi förstår den idag. Det betyder att jag i mitt gestaltningsarbete använder mig av flera dimensionella plan samtidigt. Tillsammans bildar de en rymd, ett nätverk byggt av fakta, minnen och associationer.

Till *salpa asema*, mot ”*lås-ställningen*”

Under en resa i Finland besökte jag Salpalinjen (en försvarslinje som aldrig behövde användas) för att konstnärligt undersöka de arkitektoniska elementen. Min undersökning handlar om vad som sker med oss i mötet med dessa strukturer: hur känns det att röra sig i de grävda gångarna under jord och i bunkrarna? Jag analyserar hur platsen påverkar mig kroppsligt genom ljud, temperatur och fuktighet. Hur får det fysiska rummet mig att röra mig? Vad ser jag, och hur känner jag mig på platsen?

2014 möttes vi av ett kalhygge. Samma rutin. Byte från gympadojor till kängor. Korpens korrrb *korrrb* *korrrb* välkomnade oss, bröt tystnaden och fick mig att stanna upp, ta lättare, tystare steg.

Jag gick iväg själv. Försvann in i det höga gräset. Mätte avtrycken i leran från djuren. Först älgarnas klövar och sedan björnens stämpelspår.

Inte mycket plats i skyttegravarna

Salpalinjen brukar beskrivas som ett blixtlås från söder till norr

Det är i dessa fysiska miljöer som det finska krigsarvet möter den sovjetiska historien. För mig blir de finska skyttegravarna en rumslig behållare för berättelser om förföljelsen av minoriteter i Sovjetunionen. Min skulpturgrupp Inverto 1935-2020 behandlar detta tema, och har hämtat inspiration till utformningen utifrån upplevelsen att röra sig i de rekonstruerade skyttegravarna i Finland. Varför jag valt att sammanväva dessa två historiska spår kommer jag berätta mer om i ett framtida inlägg. Men eftersom Inverto-skulpturerna är ett resultat av en längre process, kommer jag först dela med mig av tidigare projekt som banade vägen hit. Men mer om det i kommande inlägg.

Inverto-skulpturerna kan man se fler bilder av här eller genom att besöka Värmlands Museum i Karlstad.

Stort tack för att du tog dig tid att läsa och följa med i mina funderingar kring landskap, minne och form.

/Nika

English

From Trenches to Sculpture: My Artistic Process Around the Salpa Line

My process begins with an image or a scene taking shape in my mind. Sometimes the image is blurred; the event is present, but it has not yet fully found its visual form. To give it shape, I use my visualisation skills to mentally rotate and examine the image from within. In essence, I sketch my works in 3D mentally before I physically build them. It is comparable to a 3D simulation where I can move around the sculptures and installations, or conceptually transpose them into landscapes and gallery spaces. For me, this is far more effective than drawing, which always feels like a simplification—often time-consuming and restricted to the wrong scale.

Working visually through mental sketching is an active and demanding process. It is not a matter of a finished work simply appearing in my head, but rather a methodical piece of work grounded in practical, physical experience. This approach allows me to examine the artwork from several aspects simultaneously. It is how I take on sculptural and spatial challenges.

This mental workspace is far from empty; I fill it with concrete historical material. In this sketching process, I draw on material from archival images and field trips. I analyse what is missing from the landscape or the sites I have visited, asking myself: What stories are they trying to tell? It is a constant dialogue between the site dictating design choices and me situating objects within that landscape. The idea oscillates back and forth until it feels right. Sometimes the process is fairly straightforward; other times it takes longer. It is an ongoing process of translation.

To achieve clarity, I turn both inwards to find focus and outwards toward the physical landscape, searching for a historical anchor for my image fragments. My mental mapping of the contemporary landscape involves tracing the human marks that history has left behind. I follow the paths of soldiers, prisoners of war, political prisoners, and minorities placed in camps—tracing their escape routes and their forced labor. As an artist, I work with the psychological effects of spatiality, exploring marginalised history and how we understand it today. This means my design work operates across multiple dimensional planes simultaneously. Together, they form a space—a network built from facts, memories, and associations.

During a trip to Finland, I visited the Salpa Line (a defensive line that was never actually used) to artistically investigate its architectural elements. My investigation focuses on what happens to us when we encounter these structures: what does it feel like to move through those excavated underground passages and bunkers? I analyse how the site affects me physically through sound, temperature, and humidity. How does the physical space dictate my movement? What do I see, and how do I feel being there?

It is within these physical environments that Finnish wartime heritage intersects with Soviet history. For me, the Finnish trenches become a spatial container for narratives about the persecution of minorities in the Soviet Union. My sculpture group, Inverto 1935–2020, addresses this persecution within the Soviet Union, but its physical design is inspired by the experience of moving through those reconstructed trenches in Finland. Why I have chosen to weave these two historical threads together is something I will explore further in a future post. However, since the Inverto sculptures are the result of a long process, I will first share the earlier projects that paved the way. More on that in upcoming posts.

More images of the Inverto sculptures can be viewed here, or by visiting the Värmlands Museum in Karlstad.

Thank you so much for taking the time to read and to follow my reflections on landscape, memory, and form.

/Nika

Monument och krigsgravar i Finland

Lämna en kommentar / Artistic process, Field study, Finland, War in Art / Nika / augusti 19, 2026

English text below

För mitt inre blev arkivbildernas soldater levande. Som att någon del av deras själ fanns kvar här, som en spegling, en förnimmelse av vad som en gång hänt på platsen. Följande morgon snörde vi åter kängorna. Sprang genom skogen.

Vi traskade förbi militärerna. Körde förbi de stora militärfordonen som stod parkerade längre bort, och sen körde vi mot gränsen. Nationsgränsen har för min del blivit till en familjeberättelse. Om vilka som får leva och vilka som riskerar att dö. Det är platsen där jag närmar mig gränsen mellan liv och död.

Monument, ***Mother Karelia***, Kauko Räsänen, 1993

Monument, ***Sorrow and Belief in the Future***, Wäinö Aaltonen, 1951

Vi besökte soldatkyrkogården i Lappeenranta. Grav efter grav.

Medan jag i Sverige upplevde att det var svårt att ens sätta ord eller bearbeta konsekvenserna av fortsättningskriget, såväl som förföljelsen av minoriteter i Sovjetunionen, så var det materiella kultarvet efter kriget påtagligt här. Plötsligt blev allt det som känts som en privat angelägenhet i Sverige, något som tog plats i det offentliga rummet. Det var en krock mellan nationella berättelser som var mycket påtaglig. Här var det inte längre något perifert, utan högst verkligt. Och jag besökte monumenten, läste namnen, undrande om det fanns namn jag skulle känna igen. Studerade form, material och uttryck. Noterade vem de berättade om, vad för budskap de kom med, och vilka grupper som inte fanns med.

Det fanns monument prydda med hakkors, det var rätt magstarkt att se. Tydligen var hakkorset en etablerad symbol i Finland innan nazityskland började använda det. Det går dock att ifrågasätta nödvändigheten att använda hakkors på ett minnesmärke skapat på 1990-talet. Som betraktare undrar man vad avsändaren önskar säga, speciellt med tanke på alliansen med nazityskland under fortsättningskriget.

Ser på museibyggnad och krigsminnesplatser i Ruokolahti.

Port till kyrkogård för soldater som omkom under vinterkriget. Porten är utformad av Ilmari Wirkkala och Tapio Wirkkala.

Närbild av Tapio Wirkkalas reliefarbete.

Soldatkyrkogård i Ruokolahti.

Bilder från resa till Finland 2014.

English

Monuments and war graves in Finland

In my mind’s eye, the soldiers from the archival photographs came alive. It was as if some part of their soul remained here, a reflection, a lingering sense of what once took place. The following morning, we laced up our boots again and ran through the forest.

We walked past the soldiers and drove on, leaving the large military vehicles parked in the distance as we headed towards the border. For me, the national border has become a family history. A story of who is permitted to live, and who risks death. It is the place where I approach the boundary between life and death.

While in Sweden, I found it difficult to even articulate or process the consequences of the Continuation War, as well as the persecution of minorities in the Soviet Union. Yet, the tangible cultural heritage of the war was deeply felt there. Suddenly, what had seemed like a private matter occupied the public space. A clash of national narratives became intensely obvious. In that setting, the issue was no longer peripheral, but profoundly real.

There were memorials bearing swastikas, which was quite a lot to take in. Apparently, the swastika was an established symbol in Finland before Nazi Germany began using it. However, one can question the necessity of using a swastika on a memorial created in the 1990s. As an observer, you wonder what the creator intended to convey, especially considering the alliance with Nazi Germany during the Continuation War.

/Nika

Krig i konsten: Att navigera intergenerationellt finskt, karelskt och ingermanländskt minne

Lämna en kommentar / Artistic process, Field study, Finland, War in Art / Nika / augusti 12, 2026

English text below

Nu har jag rotat fram gamla bilder. Det känns som ett helt liv sedan. Då, runt 2010, upplevde jag ett vakuum – ett glapp i att vara sverigefinsk, och utöver det även vara ingermanlänning och karel. Vad ska man göra med sina minnen, sina gnagande frågor om krig och flykt?

De här frågorna bottnade i nedärvda erfarenheter, generationella band och en vilja att komma nära sin historia. Och här i Sverige var det svårt. Det såg annorlunda ut då, om man jämför med nu. Många hade svårt att förstå varför jag ville jobba med att gestalta krig eller avrättningar, trots att det är ett av de viktigaste motiven i konsthistoria.

Kanske uppstod det en kognitiv dissonans hos andra helt enkelt för att jag var tjej. Att intressera sig för militärhistoria betyder inte att man har en viss politisk åsikt, eller att man är en MÖP (Militärt Överintresserad Person). Detta är självklarheter för många, men inte alltid i de kretsar jag befunnit mig i. En mycket vanlig åsikt då var att jag inte hade någon rätt att jobba med dessa frågor, eftersom jag själv inte upplevt krig. Jag kan säga att man blir paff av den brist på medkänsla vissa besitter. Tack och lov har det kommit forskning på intergenerationellt trauma och biologiskt minne. Och jag tror det ser annorlunda ut idag, detta var ju ändå mer än 10 år sedan. Men då kände jag en ensamhet, och där jag saknande sammanhang, det fann jag i arbetarlitteraturen. Tack vare den orkade jag ta mig an det här ämnet. Tack vare författare som Väinö Linna.

Men hur skulle jag ta mig an frågor kring minoritetshistoria och fortsättningskriget 1941-1944? Jag reste till Finland ett par gånger i 2014, och en av de saker jag gjorde var att ta mig till före detta militära träningsområden och till den finsk-ryska gränsen. Jag hade studerat militära arkivbilder. Centralt i dessa bilder var skogen, terrängen och all aktivitet. Men också de döda kropparna. Så jag reste till Finland för att komma nära historien rent bokstavligt genom landskapet.

”I en skog i sydöstra Finland september 2014

Kängor på fötterna. Packning på ryggen.

Vi springer.”

En mobilbild efter många steg uppför.

Tältnatt i slutet av september.

Vidsträckta vyer.

Det var ganska kallt emellanåt, och det bildades kondens på kameralinsen.

Men de bilderna blev mina favoriter. Ett spår av värmen från att springa i det kyliga vädret.

English

War in Art: Navigating Intergenerational Finnish, Karelian, and Ingrian Memory

I’ve just dug up some old photographs. It feels like an entire lifetime ago. Back then, around 2010, I experienced a vacuum—a gap in being Sweden-Finnish, and on top of that, also being Ingrian and Karelian. What do you do with memories like that, or with the gnawing questions about war and exile?

These questions stemmed partly from inherited experiences, and partly from generational bonds and a desire to connect with my own history. Doing this in Sweden was difficult. The climate was very different back then compared to now. People struggled to understand why I wanted to depict war or executions in my work, even though it was one of the most fundamental motifs in art history.

Perhaps it caused a kind of cognitive dissonance for them, simply because I was a young woman. But having an interest in military history doesn’t mean you hold a specific political view, nor does it make you a military buff (military history enthusiast). While that might seem obvious to most, it certainly wasn’t in the circles I moved in. A common sentiment at the time was that I had no right to explore these themes since I hadn’t experienced war firsthand. Honestly, the sheer lack of empathy from some people was stunning. Thankfully, research into intergenerational trauma and biological memory has since come to light. I like to think things are different today; after all, this was over a decade ago. But back then, I felt quite lonely. Where I lacked a sense of community, I found one in working-class literature. It gave me the strength to tackle this subject, largely thanks to authors like Väinö Linna.

Still, the question remained: how was I to approach minority history and the Continuation War of 1941–1944? In 2014, I travelled to Finland a few times. Among other things, I visited former military training grounds and the Finnish-Russian border. I had been studying military archival photos, where the forest, the terrain, and the sheer scale of activity were central—alongside the dead bodies. I went to Finland to get close to history in the most literal sense: through the landscape itself.

/Nika