Vi besökte monument vid havet. Från Pasvik och Kirkenes reste vi mot Nord-Varanger. Monumenten kändes som schackpjäser i jätteformat som placerats ut. Tydliga symboler, men med diffust slutmål.
I vissa fall skänker minnesmonument en plats för eftertanke, sorg och bekräftelse. Men ofta ger monumenten istället känslan av att det är de, objekten, som bär rätt till känslorna bundna till händelsen de representerar. En signal om att det är själva föremålet som bär smärtan och sorgen. Eller som i de fall där monumenten är övertydliga i sina nationella maktdemonstrationer och istället helt raderar ut andra perspektiv.
Jag går ner för trappan. Funderar på krocken mellan att söka kunskap runt om i städer och landskap, och att mötas av enorma monument som inte bara ockuperar fysisk plats, utan också formar sättet att se på en historisk händelse. Monumentens identitet signalerar vår egen. Formar blicken både på historien och oss själva. Och jag ser på monumenten, men de ser inte tillbaka.
Jag formar skulpturen. Precis som många av mina tidigare skulpturer ska denna kunna lyftas av en person, bäras, förflyttas.
Sedan finns det andra typer av konstruktioner, som i sina proportioner påminner om krigsmonument eller socklar. Som trebåken på bilderna ovan, ett av många sjömärken som tidigare var utplacerade längs med kusten i Nord-Varanger. De riktar också människors blick. Guidar dem i var de ska gå. Men i en mycket mer bokstavlig mening.
/Nika
English
Landmark: Reflections on the Monuments by the Sea
We visited the monuments by the sea, travelling on from Pasvik and Kirkenes towards Nord-Varanger. The structures felt like oversized chess pieces deployed across the landscape. Clear symbols, yet with an obscure purpose.
In some instances, memorials provide a space for reflection, grief, and acknowledgement. More often, however, they leave the impression that the objects themselves claim ownership over the emotions tied to the events they represent. It signals that the physical form is the sole bearer of the pain and sorrow. Or, when monuments become overbearing displays of national power, they erase all alternative perspectives.
I walk down the stairs, contemplating the clash between searching for knowledge across towns and landscapes, only to be confronted by immense monuments. These structures do not merely occupy physical space; they dictate how we perceive historical events. Their identity signals our own, shaping how we view both history and ourselves. I look at the monuments, but they do not look back.
I shape the sculpture. Like so many of my previous works, this one is meant to be lifted by a single person—to be carried and moved.
Then there are other structures that, in their proportions, resemble war memorials or plinths. Take the wooden beacon in the images above: one of many historical daymarks once positioned along the Nord-Varanger coast. These structures also direct the human gaze, guiding people on where to go. Only, they do so in a far more literal sense.
/Nika