Monument och krigsgravar i Finland
För mitt inre blev arkivbildernas soldater levande. Som att någon del av deras själ fanns kvar här, som en spegling, en förnimmelse av vad som en gång hänt på platsen. Följande morgon snörde vi åter kängorna. Sprang genom skogen.
Vi traskade förbi militärerna. Körde förbi de stora militärfordonen som stod parkerade längre bort, och sen körde vi mot gränsen. Nationsgränsen har för min del blivit till en familjeberättelse. Om vilka som får leva och vilka som riskerar att dö. Det är platsen där jag närmar mig gränsen mellan liv och död.
Medan jag i Sverige upplevde att det var svårt att ens sätta ord eller bearbeta konsekvenserna av fortsättningskriget, såväl som förföljelsen av minoriteter i Sovjetunionen, så var det materiella kultarvet efter kriget påtagligt här. Plötsligt blev allt det som känts som en privat angelägenhet i Sverige, något som tog plats i det offentliga rummet. Det var en krock mellan nationella berättelser som var mycket påtaglig. Här var det inte längre något perifert, utan högst verkligt. Och jag besökte monumenten, läste namnen, undrande om det fanns namn jag skulle känna igen. Studerade form, material och uttryck. Noterade vem de berättade om, vad för budskap de kom med, och vilka grupper som inte fanns med.
Det fanns monument prydda med hakkors, det var rätt magstarkt att se. Tydligen var hakkorset en etablerad symbol i Finland innan nazityskland började använda det. Det går dock att ifrågasätta nödvändigheten att använda hakkors på ett minnesmärke skapat på 1990-talet. Som betraktare undrar man vad avsändaren önskar säga, speciellt med tanke på alliansen med nazityskland under fortsättningskriget.
Bilder från resa till Finland 2014.
English
Monuments and war graves in Finland
In my mind’s eye, the soldiers from the archival photographs came alive. It was as if some part of their soul remained here, a reflection, a lingering sense of what once took place. The following morning, we laced up our boots again and ran through the forest.
We walked past the soldiers and drove on, leaving the large military vehicles parked in the distance as we headed towards the border. For me, the national border has become a family history. A story of who is permitted to live, and who risks death. It is the place where I approach the boundary between life and death.
While in Sweden, I found it difficult to even articulate or process the consequences of the Continuation War, as well as the persecution of minorities in the Soviet Union. Yet, the tangible cultural heritage of the war was deeply felt there. Suddenly, what had seemed like a private matter occupied the public space. A clash of national narratives became intensely obvious. In that setting, the issue was no longer peripheral, but profoundly real.
There were memorials bearing swastikas, which was quite a lot to take in. Apparently, the swastika was an established symbol in Finland before Nazi Germany began using it. However, one can question the necessity of using a swastika on a memorial created in the 1990s. As an observer, you wonder what the creator intended to convey, especially considering the alliance with Nazi Germany during the Continuation War.
/Nika