Trānsportō: I spåren av glömda krigsfångar och minnen i norr
Trānsportō, latin, betyder: Jag bär över, Jag transporterar
Vi kör söderut från Kirkenes. Längst med den norsk-ryska gränsen. Vägen har spruckit efter vintern. Efter nästan två timmars bilkörning kör vi in på en grusad liten parkeringsficka. Öppnar dörrarna och möts av löjligt mycket mygg. Vi byter ändå om ute. Skogen är snårig och då och då bryts stigen av högt gräs eller stora stenfält. Myrar och tjärnar om vartannat. Blicken når ut över en stor mosse längre bort. Fortsätter vandra uppåt i skogen. Där plötsligt, i en tjärn som ligger längre in i skogen, en vit svan. Jag lutar mig mot en tall och står där en stund.
Några få kvadratmeter är inringade av taggtråd ute på vad som närmast kan beskrivas som en udde. Innanför taggtråden växer sly. Jag går innanför taggtråden och runt slybuskaget. Där kan man se resterna av liten torvhytte. Nu är den bara en liten förhöjning av marken.
På väg ner till bilen igen förstår jag att det här är samma väg fångarna gått. Jag ser mig omkring, letar efter riktmärken. Men hittar inga.
”Tiden upphör i arbetet. Liv och död flyter samman och ofta ser jag mig själv simma i en nivå under älven. Jag griper tag om det jag har och söker bakåt. Reser, läser och frågar. Jag letar i arkiv och vandrar vid gränsen. Det är ett långsamt arbete och jag låter varje bit ta plats.”
2016 reste jag till Varanger i Norge. Under min kandidatutbildning i textilkonst (2012-2015) arbetade jag med minne och krigsarv, och en stor del av min research bestod av arkivmaterial från krigsfångläger i Finland under andra världskriget. Efterföljande år, under min masterutbildning i textilkonst skiftade mitt fokus något. Krigsbilderna använde jag mig fortfarande av, men jag fördjupade mig främst i området kring Vitahavskarelen, Kolahalvön och gränsområdet mellan Norge, Finland och Ryssland. Det är områden kopplade till min släkthistoria. Platser min släkt bott på längst med Murmankusten kan jag inte besöka då de omvandlats till militära områden. I Varanger kan jag åtminstone stå vid samma klippor. Mina efterforskningar rörande minoritetsbefolkningar i Sovjet ledde mig hit: i spåren av krigsfångar som fängslats under nazi-tysklands ockupation av Norge. Det här blev en av många resor till krigsfångläger och gravar i Norge. De följande åren fortsatte mina efterforskningar och jag har sedan dess växlat mellan att arbeta med performance, installation och film på Lofoten, Tjøtta, runt om Trondheimsfjorden och nordöstra Finnmark.
”LYSSNA INÅT I RUMMET
Arbetet hade hakat upp sig vid det sönderrivna och ihoplappade. Fastnat i helt fel tempo. Jag hade hittat rätt vid den stora bruna formen, men i processen med den vita var det något som gick fel. Frustrationen växte och jag behövde backa och ta en paus. Istället kände jag in det stora arbetsrummet och dess rumsligheten och var objekten ville ta vägen i just det rummet. Efter att objekten placerats ut och remmarna dragits påminde de om den instängda känslan i skogen i Nordnorge, på väg till det gamla krigsfångelägret.” Ur Loggboken
English
Trānsportō: Following the Footsteps of Forgotten POWs in Northern Norway
Trānsportō, Latin, means: I carry across, I transport.
We head south from Kirkenes, driving along the Norwegian-Russian border. The road surface has cracked after the winter. After nearly two hours behind the wheel, we pull into a small, gravelled lay-by. As we open the doors, we are hit by a ridiculous swarm of mosquitoes. We change our clothes outside anyway. The forest is dense with undergrowth, the path repeatedly interrupted by tall grass or vast boulder fields. Peat bogs and mires alternate across the landscape, and in the distance, my gaze stretches out over a vast marshland. We continue hiking uphill into the woods. There, suddenly, a white swan appears on a pool deeper in the forest. I lean against a pine tree and just stand there for a moment.
A small area of just a few square metres is enclosed by barbed wire, out on what can best be described as a headland. Inside the wire, brushwood has taken over. I step inside the fence and walk around the thicket. There, the remains of a small turf hut are still visible. Today, it is nothing more than a slight rise in the ground.
On the way back down to the car, it dawns on me that this is the very path the prisoners walked. I look around, searching for landmarks. But I find none.
”Time ceases to exist within the work. Life and death blur together, and I often see myself swimming at a level beneath the river. I grasp hold of what I have and search backwards. Travelling, reading, and asking questions. I search through archives and wander along the border. It is slow work, and I allow every single piece to take up its proper space.”
In 2016, I travelled to Varanger in Norway. During my undergraduate studies in Textile Art (2012–2015), I explored memory and wartime heritage; a large part of my research relied on archival material from prisoner-of-war camps in Finland during the Second World War. The following years, during my Master’s degree in Textile Art, my focus shifted slightly. While I still drew upon wartime imagery, I began to immerse myself in the regions of White Sea Karelia, the Kola Peninsula, and the borderlands between Norway, Finland, and Russia. These areas are deeply intertwined with my family history. However, I am unable to visit the places along the Murman Coast where my family once lived, as they have since been converted into restricted military zones. In Varanger, I can at least stand by the very same cliffs. My research into minority populations in the Soviet Union ultimately led me here: following in the footsteps of the prisoners of war incarcerated during Nazi Germany’s occupation of Norway. This became the first of many journeys to prisoner-of-war camps and graves across Norway. My research continued over the subsequent years, and I have since moved between working with performance, installation, and film in Lofoten, Tjøtta, around the Trondheimsfjord, and in northeastern Finnmark.
/Nika
