krigsarv

English text below

Min process börjar med att en bild eller scen landar hos mig. Ibland är bilden suddig. Händelsen finns där, men har ännu inte fått sin visuella form helt. För att ge den form använder jag min visualiseringsförmåga för att vända och vrida på bilden i mitt inre. Jag skissar alltså mina verk mentalt i 3D innan jag bygger dem. Man kan jämföra det med en slags 3D-simulering där jag kan röra mig runt skulpturerna och installationerna. Jag kan förflytta dem till landskap och till gallerirum. För min del är det mycket effektivare än att teckna, då tecknande är en ständig förenkling, ibland tidskrävande och i helt fel storlek. 

Att visualisera och skissa mentalt är en aktiv och krävande process. Det handlar inte om att ett verk dyker upp färdigt i huvudet, utan om ett metodiskt arbete grundat i praktisk och fysisk erfarenhet. Detta tillvägagångssätt gör det möjligt att undersöka konstverket ur flera aspekter samtidigt. Det är så här jag tar mig an skulpturala och rumsliga utmaningar.

Denna mentala arbetsyta är dock inte tom. Jag fyller den med konkret historiskt material. I denna skissprocess använder jag mig av motiv från arkivbilder och fältresor. Jag analyserar vad som saknas i landskapet eller på de platser jag besökt. Vad är det de berättar om? Det är en växelverkan mellan att platserna berättar om gestaltningsval, och att jag placerar ut objekten i landskapet. Fram och tillbaka pendlar det tills jag har hittat rätt. Ibland är processen hyfsat lätt. Ibland kräver den längre tid. Det är en slags översättningsprocess som pågår.

För att nå skärpan vänder jag mig både inåt, men också utåt mot det fysiska landskapet där jag letar efter en historisk förankring för mina bildfragment. Min mentala kartläggning av det samtida landskapet handlar om att leta efter de mänskliga spår som historien lämnat efter sig. Jag följer soldater och krigsfångar, politiska fångar och minoriteter som satts i läger. Jag följer deras flyktvägar och arbete.

Som konstnär arbetar jag med den psykologiska effekten av rumslighet och marginaliserad historia och hur vi förstår den idag. Det betyder att jag i mitt gestaltningsarbete använder mig av flera dimensionella plan samtidigt. Tillsammans bildar de en rymd, ett nätverk byggt av fakta, minnen och associationer.

Under en resa i Finland besökte jag Salpalinjen (en försvarslinje som aldrig behövde användas) för att konstnärligt undersöka de arkitektoniska elementen. Min undersökning handlar om vad som sker med oss i mötet med dessa strukturer: hur känns det att röra sig i de grävda gångarna under jord och i bunkrarna? Jag analyserar hur platsen påverkar mig kroppsligt genom ljud, temperatur och fuktighet. Hur får det fysiska rummet mig att röra mig? Vad ser jag, och hur känner jag mig på platsen?

Inte mycket plats i skyttegravarna

Det är i dessa fysiska miljöer som det finska krigsarvet möter den sovjetiska historien. För mig blir de finska skyttegravarna en rumslig behållare för berättelser om förföljelsen av minoriteter i Sovjetunionen. Min skulpturgrupp Inverto 1935-2020 behandlar detta tema, och har hämtat inspiration till utformningen utifrån upplevelsen att röra sig i de rekonstruerade skyttegravarna i Finland. Varför jag valt att sammanväva dessa två historiska spår kommer jag berätta mer om i ett framtida inlägg. Men eftersom Inverto-skulpturerna är ett resultat av en längre process, kommer jag först dela med mig av tidigare projekt som banade vägen hit. Men mer om det i kommande inlägg.

Inverto-skulpturerna kan man se fler bilder av här eller genom att besöka Värmlands Museum i Karlstad.

Stort tack för att du tog dig tid att läsa och följa med i mina funderingar kring landskap, minne och form.

/Nika

English

From Trenches to Sculpture: My Artistic Process Around the Salpa Line

My process begins with an image or a scene taking shape in my mind. Sometimes the image is blurred; the event is present, but it has not yet fully found its visual form. To give it shape, I use my visualisation skills to mentally rotate and examine the image from within. In essence, I sketch my works in 3D mentally before I physically build them. It is comparable to a 3D simulation where I can move around the sculptures and installations, or conceptually transpose them into landscapes and gallery spaces. For me, this is far more effective than drawing, which always feels like a simplification—often time-consuming and restricted to the wrong scale.

Working visually through mental sketching is an active and demanding process. It is not a matter of a finished work simply appearing in my head, but rather a methodical piece of work grounded in practical, physical experience. This approach allows me to examine the artwork from several aspects simultaneously. It is how I take on sculptural and spatial challenges.

This mental workspace is far from empty; I fill it with concrete historical material. In this sketching process, I draw on material from archival images and field trips. I analyse what is missing from the landscape or the sites I have visited, asking myself: What stories are they trying to tell? It is a constant dialogue between the site dictating design choices and me situating objects within that landscape. The idea oscillates back and forth until it feels right. Sometimes the process is fairly straightforward; other times it takes longer. It is an ongoing process of translation.

To achieve clarity, I turn both inwards to find focus and outwards toward the physical landscape, searching for a historical anchor for my image fragments. My mental mapping of the contemporary landscape involves tracing the human marks that history has left behind. I follow the paths of soldiers, prisoners of war, political prisoners, and minorities placed in camps—tracing their escape routes and their forced labor. As an artist, I work with the psychological effects of spatiality, exploring marginalised history and how we understand it today. This means my design work operates across multiple dimensional planes simultaneously. Together, they form a space—a network built from facts, memories, and associations.

During a trip to Finland, I visited the Salpa Line (a defensive line that was never actually used) to artistically investigate its architectural elements. My investigation focuses on what happens to us when we encounter these structures: what does it feel like to move through those excavated underground passages and bunkers? I analyse how the site affects me physically through sound, temperature, and humidity. How does the physical space dictate my movement? What do I see, and how do I feel being there?

It is within these physical environments that Finnish wartime heritage intersects with Soviet history. For me, the Finnish trenches become a spatial container for narratives about the persecution of minorities in the Soviet Union. My sculpture group, Inverto 1935–2020, addresses this persecution within the Soviet Union, but its physical design is inspired by the experience of moving through those reconstructed trenches in Finland. Why I have chosen to weave these two historical threads together is something I will explore further in a future post. However, since the Inverto sculptures are the result of a long process, I will first share the earlier projects that paved the way. More on that in upcoming posts.

More images of the Inverto sculptures can be viewed here, or by visiting the Värmlands Museum in Karlstad.

Thank you so much for taking the time to read and to follow my reflections on landscape, memory, and form.

/Nika