Stipendiat
Värmlands museiförening, 2022
Motivering
Dominika Kemilä rör sig i sitt konstnärskap i de allra smärtsammaste delarna av våra gemensamma erfarenheter, bland de minnen som är så plågsamma att de inte längre är ihågkomna, bland det som trängst undan, gömts och ändå skaver, smärtar och sårar. Bland trauman som delas av otaliga individer, massor, som har det gemensamt att de alla måste bära just sina upplevelser.
Genom att låta dessa upplevelser ta form i textil och lera, arbetas samman med kraft och aggression blir uttrycket ett resultat av en process som bearbetar detta fruktansvärda. Detta som utan att behöva nämna ärvs, sätter spår och präglar långt efter att minnena har glömts bort.
Landshövding Georg Andrén
Ordförande Värmlands Museiförening
Stipendiat
Emma Jacobssons Minne, Göteborgs slöjdförening 2021, till yrkesverksam HDK-alumn
Motivering
Dominika Kemilä gestaltar tunga och svåra ämnen i sin konst. Hon gräver i historien efter bortträngda minnen av nationalism och maktutövning, efter ärvda och kollektiva erfarenheter av folkförflyttningar och krigstrauman. Dominika bearbetar det textila materialet på ett kraftfullt och våldsamt sätt. De textila skulpturerna talar om ursinne, utsatthet, men också styrka och överlevnad.
Det är starkt, det är berörande och det är mycket angeläget.
Dominika Kemilä examinerades från Masterprogrammet i textilkonst 2017.
Anna T Wolgers
Professor Textilkonst, HDK-Valand
Stipendiat
Stipendiat 2019, Kristinehamns konstmuseum och Kristinehamns konstmuseums vänförening
Motivering
Dominika Kemilä har valt att forska i mänsklig utsatthet, uppbrott och flykt. Stipendiaten har framgångsrikt omformulerat svåra ämnen till konst som installationer, foton och målningar. Det har getts stöd för detta arbete i tidigare stipendier och Kristinehamns konstmuseum och Vänföreningen Kristinehamns konstmuseum vill också stödja Dominika Kemiläs fortsatta utforskande i hur vi människor relaterar till existentiella frågor. Stipendiet markerar en tilltro till konstens kraft i en utsatt nutid med många på flykt. Dominika Kemilä är född i Karlstad 1985 och uppvuxen i Forshaga, Värmland. Numera bor och verkar hon i Göteborg. Hennes konst uttrycks genom skulpturer, måleri och installationer. Verken består ofta av klädesplagg och andra textilier som handlar om spår efter människor och som vittnar om ett uppbrott. Hennes konst är högst aktuell eftersom vi under den senaste tiden fått se enorma flyktingströmmar där människor på grund av krig och terrorism fått lämna allt efter sig.
Andreas Brändström, museichef Kristinehamns konstmuseum
Elsa Hallbäck, ordförande Vänföreningen Kristinehamns konstmuseum
Recension
Klädbyten på lit-de-parade
Boel Ulfsdotter, Göteborgs-Posten
2018-10-04
Dominika Kemiläs skulpturer av kläder vittnar om mänsklig närvaro och uppbrott, oavsett var och när det har skett. Det finns därtill något tydligt redovisande över presentationen av dess klädbylten när de nu ligger på lit-de-parade på kritvita podier. Så här såg de ut! Deras färglöshet och kompakta form symboliserar i mina ögon både energin och spänningen i den utåtriktade, fysiska, flykten och den upplevelse av inre, oreflekterad utmattning den för med sig. Jag lyckas bara hitta en enda tunn strimma av färg i ett av byltena som kan tolkas som ett ljus i mörkret.
Dessa dubbla berättelsenivåer finns på flera sätt närvarande i de utställda verken, även om känslan av bevismaterial och dokumentation kanske är det som dominerar. Kemilä bekräftar också sitt intresse för olika historiska skeenden i sin utställningstext och jag ser därför skulpturerna som resultatet av hennes konstnärliga idé om hur dess antikverade spår av mänsklig aktivitet skulle kunna se ut. Deras intrikata komposition och komplicerade utförande uppmanar betraktaren att röra sig kring dem för att ta del av hela bilden.
De större verken är ibland placerade på grova, omålade träpodier som tillsammans med det textila materialvalet delvis för mina tankar till den italienska Arte Povera-rörelsen i mitten av förra seklet. Just nu märks en återgång till att återigen låta denna typ av robusta och organiska materialitet få en tydlig berättande dimension inom viss samtidskonst. Med tanke på den känsla av realism som detta medför, för Kemiläs verk tankarna till en Joseph Beuys eller Kristian Boltanskis praktiker, med dramatiserande tillägg av smuts, lera och aska. Beuys val att lägga sina artefakter i vitriner för okulär inspektion kan jämföras med med presentationen av hennes skulpturer under det hårda ljuset på Galleri KC. Ett mjukare ljus skulle förmodligen medföra att verken framstod som symboliska, snarare än realistiska. Det val Kemilä nu har gjort beträffande ljussättningen är därför avgörande för hur hon vill presentera dessa verk.
