Dominika Kemiläs skulpturer av kläder vittnar om mänsklig närvaro och uppbrott, oavsett var och när det har skett. Det finns därtill något tydligt redovisande över presentationen av dess klädbylten när de nu ligger på lit-de-parade på kritvita podier. Så här såg de ut! Deras färglöshet och kompakta form symboliserar i mina ögon både energin och spänningen i den utåtriktade, fysiska, flykten och den upplevelse av inre, oreflekterad utmattning den för med sig. Jag lyckas bara hitta en enda tunn strimma av färg i ett av byltena som kan tolkas som ett ljus i mörkret. 

Dessa dubbla berättelsenivåer finns på flera sätt närvarande i de utställda verken, även om känslan av bevismaterial och dokumentation kanske är det som dominerar. Kemilä bekräftar också sitt intresse för olika historiska skeenden i sin utställningstext och jag ser därför skulpturerna som resultatet av hennes konstnärliga idé om hur dess antikverade spår av mänsklig aktivitet skulle kunna se ut. Deras intrikata komposition och komplicerade utförande uppmanar betraktaren att röra sig kring dem för att ta del av hela bilden. 

De större verken är ibland placerade på grova, omålade träpodier som tillsammans med det textila materialvalet delvis för mina tankar till den italienska Arte Povera-rörelsen i mitten av förra seklet. Just nu märks en återgång till att återigen låta denna typ av robusta och organiska materialitet få en tydlig berättande dimension inom viss samtidskonst. Med tanke på den känsla av realism som detta medför, för Kemiläs verk tankarna till en Joseph Beuys eller Kristian Boltanskis praktiker, med dramatiserande tillägg av smuts, lera och aska. Beuys val att lägga sina artefakter i vitriner för okulär inspektion kan jämföras med med presentationen av hennes skulpturer under det hårda ljuset på Galleri KC. Ett mjukare ljus skulle förmodligen medföra att verken framstod som symboliska, snarare än realistiska. Det val Kemilä nu har gjort beträffande ljussättningen är därför avgörande för hur hon vill presentera dessa verk.