Ruralitet
Rackstadmuseet
7 mars – 20 september 2020
En vanlig syn är att mittpunkten är där makten finns och resten är periferi. Men stämmer det?
Rackstadmuseet presenterar tillsammans med Konstfrämjandet Värmland en grupputställning baserad på den artikelserie i Värmlands folkblad som under 2019 presenterar 12 olika konstverk som relaterar till begreppet ruralitet.
Ett ruralt område är ofta stort och lantligt. Det har en liten befolkning som är utspridd på ett större område. Artikelserien Ruralitet – centrum, periferi beskriver vilka nätverk, livsformer och identiteter som finns inom eller mellan stad och landbygd, i det rurala. Hur ser konstnärer i sina praktiker på det som är urbant eller ruralt? Hur är urbana och rurala miljöer utformade och vilka skillnader finns i materiell kultur sett till olika tider och olika miljöer? Och hur förhåller man sig till platserna som blev över – de som varken är stad eller landsbygd?
Medverkande konstnärer:
Jonas Liveröd
Dominika Kemilä
Performancegruppen OTALT
Lina Norell
lightnin’ howlin and screamin’
Therese Olsson
Lin De Mol
Sara Rönnbäck & Daniel Slåttnes
Tova Fransson
Simon Lerin & Bettina Hystad
Klara Bothén
Ludvine Thomas
"Där ute finns det väl ingenting?!"
En vanlig syn är att mittpunkten är där makten finns och resten är periferi. Men stämmer det? Dominika Kemilä reser till yttre zoner i motstånd mot en samtid som präglas av minnesförlust.
Vi hjälps åt att kliva igenom taggtrådsstaketet utan att taggarna tar tag om varken hjässa eller jacka. Vi är mitt ute på den norska landsbygden. Jag är här för att utföra ett platsspecifikt verk. Den gamle mannen visar var fånglägret låg. Han berättar att grannarna skulle stycka av tomten för att sälja den. Men han överklagade. Här finns det spår av ett fångläger från tiden då nazityskland ockuperade Norge. Man kan se svaga upphöjningar i marken efter de provisoriskt byggda tälten. Under mossan betong. Han var en liten pojke när fångarna var inspärrade här, och hans familj bodde som närmaste granne. Han återger hur de sovjetiska fångarna grävde utan redskap, med bara händer. Och hur skickliga dom var på att gjuta och mura.
–Ja ja, de grävde med händerna, det var så det var, säger han sakligt.
Vid kusten norr om polcirkeln plockar jag på mig staket, båtdelar och drivved som färdats från Ryssland. Jag sparkar in sjukhuslakan och kläder in i leran och jorden. Detta är materialet som sammanfogas till skulpturer. Det är såhär jag närmar mig centrum. Jag förflyttar mig från marginalerna och befinner mig i mitten av en spiralformad kedja som utgörs av all historia. Jag reser i spåren av det som blivit bannlyst och aktiverar minnen genom fysisk handling. Skulpturen Landmärke är byggd av trä, kläder och sjukhuslakan som bearbetats med flera lager av jord och färg. Verket ger uttryck för de upplevelser som saknar fysisk förankring i landskapet. Genom min praktik väljer jag att omformulera bortträngda minnen, gå djupare in i dem och omvandla dem från ett flyktigt tillstånd till något konkret. Nedärvda erfarenheter möter barnets minne och skulpturen bär på både den vuxnes och barnets perspektiv.
Jag samlar ihop det bearbetade materialet och tar på mig den tunga ryggsäcken. Går sedan förbi de betande fåren, genom myren och hittar en glipa i staketet som jag tar mig genom.
Dominika Kemilä